evisworld

Att koncentrera sej på allt.

Mina tankar är ständigt hos farfar.

 

Idag har jag varit på DBT.

Det gick väl rätt bra.

Men som jag skrev så fastnar jag i tankarna.

 

Jag tycker det är så ledsamt, med farfar.

Tycker synd om honom, och min familj.

Jag försöker vara "stark" och hjälpa till.

 

Som igår satt jag hela kvällen och läste på försäkringskassan, om hur man kan vara hemma och vårda en anhörig.

Pratade med min faster A, om detta och hon blev glad att jag letade upp det och läste om det för henne.

Hon ska själv gå in och titta närmare på det.

Det verkar som om hon kommer göra ett försök till att vara med farfar när han ska till sjukhuset nu under behandlingen.

Så han slipper klydda med att åka sjukresa.

De är dåliga på att passa tider (det vet jag av egen erfarenhet).

 

Hur ska man mer vissa att man bryr sej??

Det är så jävla svårt att veta.

Jag har bestämt mej... jag kommer att vara hos farfar (och naturligt vis med farmor, pappa och mina fastrar) så mycket jag kan.

 

Jag ska försöka leva i nuet.

Det som händer händer.

Jag kan inte göra något åt det, fast jag vill!

 

Imorgon ska jag till dietisten på diabetesmottagningen.

Det ska bli spännande och se om jag har gått ner något.

Jag hoppas på det, men det är nog inte mycket i så fall.

Har inte tränat sedan jag var där sist, och jag har inte ätit "perfekt" under hela denna perioden.

Det har varit så mycket nu, denna månaden.

 

Ska ta tag i allt igen, senast nästa vecka.

Jag känner att jag behöver fortsätta kämpa med mitt eget också.

Gör mycket DBT - färdigheter varje dag.

Och jag får ett otroligt stöd av min terapeut, jag får ringa när jag vill på dygnet.

Vi har kommit överens om att jag måste höra av mej minst en gång varje dag.

Det känns otroligt skönt.

 

Jag får också ett bra stöd av mina boendestödjare, kan ringa dem när jag vill på dagen.

Tyvärr jobbar de ju bara på dagen.

Som igår hade jag stor nytta av dem.

Kännde inte att jag var på topp igår, så jag ringde dem och fråga om de kunde komma och besöka mej en extra gång på dagen...

Och det kunde de så klart.

Då satt vi och pratade och sen tog vi en promenad.

Så jag får den hjälp jag behöver, önskar bara att min familj också hade någon att prata med, för det hade nog varit bra för dem.

 

Nä, nu ska jag gå och hänga upp min förbaskade tvätt.